[En bulle ur ugnen II]

Esther sitter i köksfönstret och väntar på att Peter ska komma hem från jobbet...


A smiling dog?


Pussattackerad.

Jag vaknade jättepigg igår med hur mycket energi som helst. Så det blev en långpromenad med Esther, en tur till Öland, lite shopping, lunch ute, ännu mer shopping och sen hände det något... 

Jag fick pyspunka. Den lät pschssssssssssst. Det var alltså en ordentlig en. Och nu pratar jag inte om pyspunka på ett däck utan om en energi- mässig pyspunka de lux. Jag var fullkomligt slut, orkade ingenting. Låg mest och snarkade och dreglade ner en av mina kuddar. Det var hemskt skönt men lite småblött...

Förrutom en ny tröja och underkläder fick jag med mig ett par nya mysbrallor hem. Så nu kan Peter få tillbaka sina.

Snällt va?

De är jättesköna och jag räknar med att bo i dem tills jag har värpt. I alla fall hemma. På jobbet får jag stå ut med vanliga kläder tills jag går hem. Det är helt sjukt vad obekvämt precis allt är just nu. Helst skulle jag vilja vara naken. Jämt! Men det går ju förstås inte...

Peter: Vad ska vi äta idag då? Vad är du sugen på?
Ann-Louise: Jag vet inte. Vad är du sugen på?
Peter: Hum, jag vet inte riktigt. Du får bestämma.
Ann-Louise: Näe, du får. Jag kommer inte på något...
Peter: Inte jag heller...

Ann-Louise: Något gott?

Några minuterns tystnad och sen börjar det väl om igen... 

Peter: Nämen vad ska vi äta nu da?
Ann-Louise: Jag vet inte. Vad är du sugen på?
Peter: Det och det och det och det...
Ann-Louise: Näe det är inte jag...
Peter: Nämen nu har jag ju kommit på minst sexton olika rätter. Vad ska vi äta? 

Ann-Louise:  Jag vet inte...

Idag tänkte vi göra det enkelt för oss, vi hämtar hem lite grekiskt. Mums Fillibabba!

Då somnade jag igår. Helt utslagen. Fattade ingenting. Sen har jag iofs varit uppe femtioelva gånger och tömt min fingerborgstora urinblåsa men det känns som en fis i rymden. Inte så mycket alltså. Jag har äääntligen fått sova! Och det ordentligt också. Yey!

Herregud! Man får ju hjärnblödning på hjärnblödning när man försöker reda ut det här med föräldra- penningen. Men inget ska ju vara enkelt. Speciellt inte när man har med försäkringskassan att göra. :P

Loggade in på FK och använde deras snabbkalkyl för att kunna se på ett ungefär hur länge jag kan vara hemma med mina dagar.

Och vet ni? På min snabbkalkyl har de klumpat ihop både mina och Peters alla dagar (förrutom 60 dagar) och gett dom till mig i uträkningen. Det gick alltså inte att räkna ut hur länge jag kan vara hemma med bara mina 240 dagar.

Blir så fruktansvärt irriterad över att en myndighet i jämställdhetens Sverige år tjugohundraåtta fortfarande utgår ifrån att kvinnan ska vara hemma.  

Jag dömer ingen, vet att det är en himla massa faktorer som spelar in hur man väljer att dela upp dagarna, men jag kan inte låta bli att tycka att det ger helt fel signaler. Usch!

Så loggar man ut och ser att de har något som heter jämställdhetsbonus. Vad fint.

Barnmorskorna berättade det när vi var på rundvandring på förlossningen här om veckan. Tydligen förstör den ozonlagret så pass mycket så nu ska den bort, bort, bort! Inte i morgon eller vid årsskiftet, utan inom några år. Pju, det betyder att jag kommer att hinna...

Jag har inte haft tillfälle att prova själv än men har hört att den har hjälpt och räddat många vid själva värpningsprocessen. Är ganska övertygad om att den kommer hjälpa mig med. Nu undrar jag lite blygsamt om det finns något liknande att ersätta den med? Och används det verkligen sådana offantliga mängder?

Det är Peter jag pratar om. Herregud! Haha! Det har både varit operaarior och diverse truddilutter. Vet inte om det har med den där cupfinalen idag att göra, men jag tror det... Kääälma [som de säger här] mot Göteborg [Fiskrensarna].

Förresten. Jag sov till klockan nio idag. Det har jag inte gjort på flera månader. Om det var skönt? JA! Huuur skönt som helst ju!  :P

Nu ska jag slänga mig i ett varmt bad. Det är bland det bästa som finns såna här rugguggiga höstkvällar.  
Och är det så att jag får tråkigt och blir hungrig så har jag både läsning och nödproviant med mig...

Nu går jag in i vecka 34 och det ser praktiskt taget ut som jag har svalt ett bowlingklot. En stor ett. Vågen stannade på sjuttiotvå idag. Har alltså gått upp cirka 12 kg än så länge.


Mår fortfarande bra i det stora hela men är ordentligt trött i både kropp och knopp. Dessutom har jag svårt att sova, en halsbränna från hell, minimal urinblåsa, ont i ryggen och så blir jag andfådd för minsta lilla. Men vet ni? Det gör absolut ingenting. 

Jag har aldrig varit så här lycklig. Allt känns så himla bra och så himla rätt. Jag njuter verkligen av att få vara med om den här fantastiska resan. Det är inte alla förunnat. Tyvärr.

Då var det måndag igen! Vilket betyder att det är en helt ny vecka. Yey! Har aldrig längtat så mycket efter något som jag gör just nu. Känner mig som ett litet barn som går och väntar på att tomten ska komma på julafton. Och vet ni? I år kommer tomten lite tidigare. Typ redan den 4:e november. I alla fall till oss...  

Nu har urinblåsan intagit storleken av en fingerborg och behöver därför tömmas konstant. Detta sker speciellt nattetid då jag dricker sådana oerhörda mängder vätska. (?)

Jag behöver hjälp av en lyftkran (Peter) för att kunna ta mig upp ur badkaret eller för att ens kunna resa mig upp ibland. Ring Poolia skrattade barnmorskan när jag låg på rygg vevades med armarna för att försöka ta mig upp från britsen. Det var förresten samma barnmorska som sa att mitt hivtest inte såg så bra ut. Sicken galen människa. Haha. :P
 


Plocka upp något från golvet eller marken? Glöm det. Knyta skor stående kommer jag inte börja med igen förrens allt det här är över. Det gör iofs ingenting. Jag ser ju inte mina fötter längre i alla fall. Så jag befriar mig själv från det göromålet, här och nu. Det tar alldeles för mycket energi. 

Magsäcken och lungorna sitter numera i nedre delen av halsen och halsbrännan är ett helt kapitel för sig . Kan man göra något annat än skratta åt allt det här..?

Att jag har lyckats med konststycket att snarka så högt så jag väckt mig själv vid ett par tillfällen den senste veckan är väl en sak men det här är något helt annat...

I morse på väg till jobbet letade jag förvirrat efter bilen. Ingen bil här och ingen bil där. Letade lite till, vände och gick tillbaka och där stod den. Lycka. Det som är så illa med det här är att det var jag som körde och parkerade den sist. Jag borde alltså veta vart jag ställt bilen. Eller?

Vid ett annat tillfälle i dag stoppade jag ner ett par mackor i brödrosten. Inget konstigt med det. Det var det som hände sen som var lite småvrickat. Jag går nämligen tillbaka till brödpåsen och tar upp ytteligare två skivor bröd, vänder mig om och går tillbaka till brödrosten och ska stoppa i dom också. Och här stannar jag upp och tänker "vad fan det är ju redan två skivor i rosten, hur hamnade dom där". Helt förvirrad.

Så här är det hela tiden. Min hjärna är någon helt annanstans. Jag är ofokuserad och så trött så jag vet varken ut eller in längre. Jag undrar om jag har (h)järnbrist igen eller om det är så här det ska vara sista tiden?
 

Så nu tänkte jag faktiskt snart hoppa i säng, utan att ens passera gå. Annars kommer jag aldrig orka med den här veckan...

Har blivit utmanad av Babbi, Helena och Soya [låst blogg].
 

Fem saker i min frys: Kräftor, bröd, dill, köttfärs, vitlökssmör
Fem saker i min garderob: Katt, tröja, klänning, kjol, leggings
Fem saker i min väska: Ett extra par med ögon, blodgruppssvar, plånbok, sånt däringa rosa lipgloss och nycklar
Fem saker i min bil: Hundhår, grus, filt, kvitto, mynt

Fem personer jag utmanar: Fem frivilliga som vill?

På den här skissen har Peter till och med ritat ut "bajsträckan". Hur bra som helst! Då vet jag att Esther med största sannolikhet gjorde nummer två på förra promenaden. :P

Kan bara säga att det ska bli ett sant nöje att åka dit igen och att jag kan ta mina förutfattade meningar (som jag undrar vart jag fått ifrån?) och stoppa upp någonstans där solen aldrig lyser. Typ arslet. Det var ju inte det minsta kallt, sterilt och ogästvänligt.  Snarare tvärtom.

Hela atmosfären på både förlossningsavdelningen och BB var varm, trygg, inbjudande och jättemysig. Rummen var ombonade och det fanns massor av tända levande ljus i badrummen. Personalen verkar vara toppen och allt var nytt och fräscht.

  

Peter gillade lustgasen. Jättemycket. Han började schluddra efter att ha inhalerat den ett tag och blev allmänt jättejätteglad. Han beskrev det som att ha suttit och tagit några glas vin. Den där första riktigt härliga lyckoruset. Och det låter ju bra... :P

Esther verkar må bättre idag. Hon går inte lika stelt och så är hon lite småsur på mig för att jag gick upp så tidigt. Bra tecken. Det onda har vi lokaliserat till höger bakben så jag tror att det är en ordentlig sträckning. Hoppas det blir ännu lite bättre under förmiddagen annars ringer jag nog veterinären i alla fall. Bara för säkerhets skull...



Idag ska vi till förlossningen på besök. Blivande pappor ska få testa på lustgasten och så är det rundvandring och information om vad som komma skall. Spännande, spännade. :)

Esther är dålig idag. Hon ligger mest och sover vilket är väldigt olikt henne. Vi får bära henne upp och ner för alla trappor och så går hon ganska stelt. Sen tar det stopp när hon försöker hoppa upp i soffan och sängen också. Hon har liksom ingen "studs" alls i kroppen. Jag hoppas att det bara är en rejäl sträckning. Har gått igenom hela hennes kropp flera gånger för att se om hon reagerar negativt på beröring någonstans. Men icke...



Önskar att hon kunde berätta vart hon har ont och vad som är fel så vi kunde hjälpa henne. Usch, mitt hjärta går verkligen i tusen bitar när jag ser henne så här. Hoppas det är bättre imorgon bitti, annars blir det ett telefonsamtal direkt till  veterinären...

Min vänstra närmare bestämt. Usch! Kunde den inte valt ett mindre känsligt område på kroppen? Typ en överarm, eller kanske ett lår..? :/

Drömmer allt för ofta om hål, små trånga hål där något stort ska passera igenom. I natt var det livsviktigt att jag följde efter någon liten dvärg. För att kunna ta mig dit vi skulle var jag tvungen att pressa mig igenom ett litet, litet hål som bara små dvärgar kunde ta sig igenom. Det gick så klart inte. Jag var alldeles för stor.

Det behövs ingen Einstein för att kunna tolka de här drömmarna va? Jag tror att någon (jag) är lite orolig inför förlossningen...

Hjälp! :/

Det finns inte kvar så mycket som en liten smula efter *ett par timmar tillsammans med mig. Gott betyg med andra ord.  :P

* Dividera ett par med fyra, eller kanske sex så får ni fram sanningen.

Ibland brukar Peter kalla mig för morgonhäxa, och det med ALL rätt. För jag står där i badrummet och fräser åt ingen och ingenting alls. Eller så sitter jag någonstans och gör samma sak. Ja, man skulle lätt kunna tro att jag har ätit huggorm till frukost...



Men i morse gick allt bara fel. Jag var sen, jag spillde på linnet, jag snubblade, jag trasslade in mig och så kommer jag ut till bilen och är helt inparkerad till råga på allt. Då är det väl helt ok att fräsa till? Lite i alla fall? Pyttelite...