Last Minutes with ODEN from phos pictures on Vimeo.
Snyft! Kan inte sluta gråta...




Igår försvann Esther när jag var ute och gick med henne i skogen. Hon gick okopplad bredvid mig som hon alltid gör när vi går den rundan. Det var skymning och snön vräkte ner.
Hon gjorde som vanligt. Sprang in en runda bland träden, kom tillbaka till mig ute på stigen och så sprang hon in bland träden igen.
Men den här gången kom det inte tillbaka någon liten Esther…
Jag stod kvar, ropade, visslade, lyssnade och letade. Men näe, ingen Esther. Snön fortsatte vräka ner och det blev mörkt. Det gick en timme och jag stod fortfarande kvar på ungefär samma ställe. Ytterligare en timme gick. Fortfarande ingen Esther. Efter tre timmars konstant visslande, ropande, gråtande och letande ute i snön fick jag panik.
Jag var helt förtvivlad! Såg det ena hemska scenariot efter det andra framför mig. Hur hon skulle frysa ihjäl om vi inte hittade henne, hur hon blev påkörd, hur hon ramlade ner i en grop, hur hon trasslade in sig i taggtråd. Usch, det var så hemskt!
När det hade gått tre timmar ringde Peter till polisen för att anmäla henne saknad. Och vet ni? Polisen hade världens godaste nyheter. Någon* hade hittat en förvirrad hund springandes längs en väg, plockat upp den, kört hem, gett den köttbullar och leverpastej och ringt till polisen.
Den förvirrade hunden var Esther! Jag grät av lycka!
Är så otroligt tacksam för att det slutade så väl! Jag trodde aldrig mer jag skulle få se henne. Min älskade underbara lilla Esther.
* Underbara människa. Vi är dig evigt tacksam!











