/ Första graviditeten /

Dagen idag

Idag ska jag på sån däringa efterkontroll. Lite smånervöst faktiskt. Måtte nu pläjset vara intakt och möblerna stå där de ska. Ja, ni förstår nog vad jag menar.

Ska till "galenpannan". Vi har samma sjuka humor. Ja, det var hon som skämtade om att mitt hivtest inte såg så bra ut vid ett tillfälle och att jag skulle ringa Poolia vid ett annat. Ja, då när jag inte kunde ta mig upp från britsen med min jättejättemage. 

Så jag kan ju inte låta bli att undra ( med viss oro) vad hon kan ha för skämt på lager idag. :P

Skaka Skaka

/ Första graviditeten /

Lycka

Jag får på mig dom igen?! Jihoo! Syftar på de där blåa sakerna. De som sitter som ett "ålaskinn" runt mina ben.

På igen!
/ Första graviditeten /

Värpningen/förlossningen

När värkarna började där vid halv ett den elfte var jag så jäkla glad! Det gjorde ju äntligen ont! Wihooo! Som jag längtat efter denna smärta. Nu i efterhand kan jag säga att den där glada attityden försvann efter bara några timmar... 
 


I vilket fall, när Peter kom hem från jobbet åkte vi till IKEA. Jag var rädd att värkarna skulle avta (som de kan göra) så vi tänkte att det var lika bra att hålla igång. Sagt och gjort, en runda på IKEA blev det. Och värkarna? Ja, de kom tätare.

Under natten försökte jag sova men det gick bara inte. Framåt morgonkvisten gjorde det riktigt ont och värkarna kom med 5 minuters mellanrum så vi åkte upp till förlossningen. Var bara där och vände. Jag hade inte öppnat mig tillräckligt mycket så det var bara att åka hem igen.

Mamma och Peter hjälpte mig genom dagen. Ibland hade jag så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Mamma masserade ryggslutet och Peter satt framför datorn och klockade. Han var så trött att han somnade mellan varje värk. När jag gnydde/skrek NU, vaknade han till och tryckte på mellanslagstangenten för att registrera ännu en värk och sen somnade han om igen. Kan förresten rekommendera Värktimer.se för de som ska till och värpa. Riktigt bra sida. 

Jag var verkligen sämst på att andas igenom smärtan. Spände mig som bara den och då gjorde det  såklart ÄNNU ondare. Men det är bra fiffigt ändå... att kroppen låter en vila mellan värkarna. Det tackar vi för.

Framåt halv fyra på eftermiddagen stod jag inte ut längre. Jag var helt knäckt och hade inte sovit på trettiotvå timmar. Så det blev till att åka upp till förlossningen igen och då var jag öppen 6 cm. Hallelulja! Fick äntligen lite lustgas och så fick jag hoppa i ett varmt bad som var omgivet av levande ljus. Helt underbart!  Det där badet blev dock inte så långrandigt. Lustgasen var ju kvar på rummet. Stod ut i 20 minuter och sen var jag snabbt tillbaka och inandades det där fantastiska igen.

Vid sju på kvällen fick jag EDA. Det var som att komma till himmelriket. Bokstavligen. Vid tio gick vattnet och vid elva eskorterade Peter runt mig ute i korridorerna i en sådan där käck gåstol. Hade aldrig klarat det utan honom. Alltså, hade inte klarat värpa utan honom. Gå i gåstol? No problemas...  :P (Peter, du är bäst! Alltid så glad, positiv och lugnande. Tack för att du finns!)

Runt midnatt blev jag plötsligt jätteyr och började kräkas och i samma veva gick fosterljuden ner. In i rummet kommer diverse sjukhuspersonal inspringade. Vi blev jätterädda! Som tur väl var så återhämtade sig fosterljuden snabbt.  

Jag fortsätter dock att må riktigt kasst. Kräks, är jättetrött och vågar inte blunda för att jag är rädd att jag aldrig mer kommer att vakna igen. Allt kändes jättekonstigt. Det var som att jag befann mig i en bubbla.

Vid tre började jag krysta men det hände inte så mycket. Vid fyra kontaktas en läkare på grund av för svaga krystvärkar. Nu skulle de ta hjälp av en sugklocka. En sugklocka!? Enligt Peter sa jag här något i stil med "vårt barn ska inte få något conehead" och så tog jag i lite till.

Med hjälp av mina sista krafter, världens bästa Peter och lite yttre press föddes sen underverket. Vår älskade lille Charlie! Och i samma ögonblick som han föddes försvann all smärta på en millesekund. Kroppen är fantastisk.
 


Och så låg han plötsligt där på mitt bröst. Vågde först inte röra honom för jag trodde inte det var sant. Har aldrig i hela mitt liv upplevt något så mäktigt. Det jag kände då går inte att beskriva med ord. Det var och är fortfarande helt fantastiskt!
 
Sen var det den jäkla moderkakans tur. Den ville ju för bövelen inte lossna, utan satt fast. Hua! Min stora skräck. Efter femtio minuter och diverse försök lossnade den i alla fall. På håret! Hade ju inte varit kul att avsluta det hela med en operation.  



Kort och gott så pågick det hela i cirka fyrtio timmar och jag var vaken i ca två och ett halvt dygn. Har aldrig känt mig så schleeeeten tror jag.

Galet, men jag skulle kunna göra om det här NU på direkten utan att ens blinka. Vi fick ju en Charlie! :)